Varje år...

Varje år vid den här tiden inträffar samma sak - jag drabbas av den stora Vintertristessen.
Det känns liksom - bara trååååkigt. Och jag är en tråkighetsfobiker.
Jo, det är sant!
Vid sidan av ett relativt utbrett chokladmissbruk, och ett lätt surfberoende (nätet, inte vattnet) så är jag livrädd för tristess. 
Jag MÅSTE alltid ha något kul att se fram emot. Eller få skratta ordentligt minst en gång varje dag.
Annars blir jag deppo, på riktigt. Jag ser ändlösa grådagar sträcka ut sig framför mig, utan möjlighet till avbrott. 

Kul avbrott, that is, inte gå-till-tandläkaren-avbrott eller städa-förrådet-avbrott.
Det innebär att jag liksom måste ligga steget före ständigt för att ha planerade skojigheter.

 Problemet är ju  håglöshet + vintertrötthet inte blir = nåt skoj.
Vad ska en då hitte på?

Eftersom januari också är Fattigmånad, så funkar det inte att slå på stort och unna sig lyxiga utemiddagar, eller härliga spa-weekendar.
 Nope, trolla med lök och potatis it is.
Januari är desslika Fulmånad.
Blek. Rödnäst. Fluffig efter julsvull och julförkyningar.

Jag sitter i vart fall inte i ett soldattorp 1850, och ser mina bleknosade barn tyna bort inför mina vattniga ögon, medans vattvällingen puttrar sorgset på vedspisen.

Det kunde varit värre. 

Man härdar ut.

PUCK