När det blir riktigt kallt (nu talar vi Sydsverige-kallt, inte Nikkaluokta-kallt) inträffar följande:
Ansiktet blir blekt av kylan, men näsvingarna blir rödare än nånsin.
Håret blir elektriskt, och kletar sig fast mot kinderna, samt letar sig in i munnen.
Det blir huggsexa om björnfilten.
Jag köper nya vantar. De gamla är A) För tunna B) För stora för att köra bil med C) Ligger ensamma i en taxi i Oslo.
Sovrumsfönstret immar.
Man tänker på campingturer. Att sitta i sängen och ta på sig pyjamas, känns nämligen som att sitta i ett tält i juni, och försöka ta på sig joggingbyxor.
Jag undersöker ännu en gång möjligheten, att köpa ett hus i Toscana.
Jag förbannar stora fönster, som vätter mot väster.
Krukorna på altanen spricker av frusen jord. Antagligen ska man tömma dem själv, innan det blir permafrost i dem.
Jag tjatar hål i huvet på mina barn, med påminnelser om vantar och mössor.
Jag skottar en liten gång i snön, så att de rara tanterna i huset bredvid ska kunna ta sig ut. Jag tänker att, oj vad det är trevligt med hörnhus.
Jag skottar en liten gång till. På kvällen kommer det nämligen dubbelt så mycket snö, som jag redan har skottat undan.
Man dricker saftglögg på torget, även om det är äckligt, för det är så skönt att hålla i muggen.
Jag funderar seriöst på att krypa ner i sängen, släcka lampan och sätta klockan på 1a maj 2013.
