Vad jag beundrar människor som verkligen har sin egen stil.
Och då menar jag inte nödvändigtvis dem som har en egen ORIGINELL stil.
Man behöver inte se ut som Jackie Onassis eller Audrey Hepburn eller Andy Warhol.
Eller Cyndie Lauper.
 |
| T ex Nigella... |
Bara de som liksom alltid VET.
Som genom åren och modets växlingar håller nån sorts straight line, en röd tråd, och osvikligt plockar ur det som de verkligen gillar och passar i.
Jag är en vindflöjel.
Visserligen kan jag utbrista ALDRIG, om vissa saker, men ge det ett halvår så...
Jag tycker att jag nu, äntligen, vid min ålder borde ha hittat rätt.
Men nä, kan fortfarande tycka att, det DÄR är ju så snyggt, för att bara något år senare misstroget och med viss fasa, se bilder av mig själv i det där "snygga".
Är det inte meningen att man ska söka i ungdomen, för att med stigande ålder tryggt kunna plocka ut det som är riktigt och rätt?
Genom åren har jag vinglat mellan disco, preppy, svart (kanske dåtidens emo?), hippie, romantiskt, klassiskt, och så vidare, on and on...
Det har resulterat i en höggradigt disharmonisk garderob.
Inget passar ihop med något.
Temat kanske är "all is more"?
Men.
Jag är ägare av en stor kollektion svarta toppar.
De är så många, att jag ibland kommer hem med en ny, för att förvånat upptäcka en likadan lite längre ner i högen.
Jag innehar även en större uppsättning tunna voiletunikor i olika färgkombinationer, (snyggt till jeans),
X antal vita tunikor (i alla längder som finns på marknaden), samt en klassuppsättning grå lammullskoftor/tröjor (aldrig fel enligt modekrönikörerna).
Och nu, med risk att få äta upp det inom kort, ska jag säga vad som aldrig kommer att landa hos mig.
Topp med fladdermusärm.
Cowboyboots med spetsig tå.
Ikatmönstrade byxor.
Eller något med ikatmönster överhuvudtaget, när jag tänker på saken.
Tröjor där man blandat färg med sweatshirtgrått.
Puderrosa tyger.
Polotröjor.
 |
| Nej tack |
'
