Fler och fler tecken

Varje dag.
Fler och fler tecken på att jag åldras.

Och då menar jag inte tydliga saker som grånande hårstrån och häng-knän.
Utan små smygande ting - som jag inte insåg skulle hända.
Men som händer.
Nu.

Jag säger på fullt allvar saker som "den flickan skulle vara riktigt söt om hon bara kunde LE lite".

Kläderna i butikerna ser ut som något man själv bar. För tjugo år sen.
Eller som något min farmor bar. För fyrtio år sen.

Jag vågar mig ut på krogen och träffar inte bara dem jag själv refererar till som "småungar", utan dem min dotter kallar detsamma...

Väldigt många stackars gymnasister drar barnvagnar på stan. Fast de är förstås tjugonio år ungefär.

Jag hör inte vad balla ungdomar på radio säger. De pratar väldigt snabbt och sluddrigt faktiskt.
Och med ungdomar menar jag alla under 35.

Jag retar mig inte ens på att snorungen i jeansbutiken har bättre koll än jag, på vilka jeans som passar min rumpa.

Väninnan och jag stånkar simultant när vi stiger/ klättrar över en mur.
En mycket mycket låg mur.

Jag suckar högt för mig själv i affären. Och släpper gärna ifrån mig ett litet "mhm" eller "ja".

Jag förstår inte hur jag ska göra med min laptop och letar då upp en förklaring på internet.
Jag läser den och förstår fortfarande inte. 

PUCK ☼