Jag i röret

Idag har jag varit med om en Originalupplevelse.
Det är inte ofta i min ålder.

Jag har magnetröntgat mitt knä.
Till röntgen i rullstol. Puttad av mamma. Tänker att det borde vara tvärtom - jag som puttar lilla mamma.
"Just you wait" säger min mor lakoniskt.

Framme. Jag ska ringa när jag är klar, sen ska det bli rullstolsrally ut igen.
Två farbröder samtalar högljutt i väntrummet. Jättehögt faktiskt, det är svårt att koncentrera sig på artikeln i tidskriften Segling. Läsutbudet är begränsat. Det är den, eller Max blöja.

Jag tar fram telefonen och Wordfeudar lite. "Man får inte ha mobiltelefon här" gastar den ena farbrorn. "Det stod på skylten".
Jag lugnar honom med att jag bara spelar spel. Han nickar förnöjt.

Det blir min tur. Jag hoppsar in i omklädningsrummet på mina kryckor.
Eftersom jag inte får ta in dem till kameran, måste jag släpas in, och puttas upp på britsen av de snälla sjuksköterskorna.

"Vad vill du ha för radiokanal i lurarna?" undrar den ena sköterskan.
"P3 blir bra" svarar jag.
Jag får Mix Megapol under hela undersökningen.

"Ligg nu alldeles still" uppmanas jag, där jag ligger med benet fixerat.
"Jajamensan!" svarar jag  käckt.
Ligga stilla i tjugo minuter. Jag menar, hur svårt kan det vara??

Först kliar det på låret. Jättejättemycket.
Sen flyttar det sig till hakan.

Sen i tur och ordning:
Hakan till kinden.
Kinden till vaden.
Vaden till vänster armbåge tillbaka till låret.
Och upp igen till näsan OCH vaden igen. Plus knät.
Gaaaah.

Dunk, dunk, dunk, knack, knack, knack säger kameran, som med nöd och näppe överröstas av reklaminslagen i lurarna.

Sen är det slut.
Jag hivas ner, och släpas ut igen, klär på mig, tar mina kryckor, och ringer pappa.
Ingen täckning.

MR ligger långt bort i sjukhuskorridoren.
Jag hopp-linkar fram på kryckorna.
Aj-aj handen.
Svetten rinner längs ryggen.

När jag nästan är framme vid utgången blir det täckning.

På fredag får jag min dom.

PUCK ☼