Ja, men det gör faktiskt det. Efter en natt av sju timmars dutt-sömn, sova-vakna-sova-vakna. Komplett förvirrande sovmönster. Och oerhört utmattande.
Vet liksom inte vad som är drömt, och vad som är verkligt.
"Meh," tänker ni, "man fattar väl vad som är vaket och drömt??"
Beror nog på vad man drömmer, säger jag.
Mina drömmar brukar vara att jag dammsuger, packar ur kartonger och matkassar, eller checkar in på en flygplats.
Inte direkt sådär spännande och upphetsande, så man begriper att det är fantasi.
För många år sedan jobbade jag på en turistbyrå. På försäsongen kom stoora lådor med broschyrer, som vi knödde in i ett litet lagerrum, och sedan fördelade på ställ och hyllor.
(Broschyrerna, inte lådorna. )
Om nätterna drömde jag sen, att jag tog emot stoora lådor med broschyrer, som jag knödde in i ett litet lagerrum, och sedan fördelade på ställ och hyllor.
Så kul är jag.
Jag känner mig oftast tämmeligen ospännande.
När människor som tror på reinkarnation pratar om vilka de känner att de har varit, så är det alltid
- hovdam hos Louis den XIV
- en schaman under forntiden
- en aktiv frihetskämpe under, amerikanska, franska eller ryska revolutionen.
Typ så.
Jag känner att jag eventuellt var pigan Kersti Johansdotter i Smålandsstenar.
Eller mjölkerskan Heidi Müller, utanför Innsbruck.
Oh, the drama.
Min farmor trodde stenhårt på reinkarnation och hade en hel rad övertygande argument för detta.
Hon trodde att jag hade varit ett litet ryskt barn som dödats i nåt krig, och återfötts i Göteborg.
Jo, makes sense.
Kan vara en skön tanke, återfördelse.
"Nähäpp, blev inte så skoj i detta livet, men i nästa, då jädrar i min lilla låda, ska ni få se!"
Eller inte.
Ett evigt hjul av att börja om från början igen, å igen, å igen...
I nästa liv vill jag ha hembiträde, tack.
Och en bättre förbränning.
PUCK ☼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar