Jag - en periodare

Ja, det är bara att erkänna.

Jag är helt enkelt periodare.

Träningsperiodare. Jag kommer igång så glatt, och sen kan jag hålla på för fulla muggar. 

I upp emot ett år. Innan intresset sakta dalar, för att så småningom landa på så där, cirka noll.

Problemet är följande.

Man bör tycka att träning är kul.

Men det gör inte jag. 

Det finns träningsformer som är mindre astrista än andra, allt som har med nån form av dans eller koreografi att göra till ex, men att stå och lyfta en pinne upp och ned?? Som dessutom är TUNG! Eller springa varv efter varv i samma skog du rantat runt i, sen 80-talet??

Seriöst.

Boring, boring, boring. 

Och ändock gör jag det.

Det har sina fördelar inför framtiden, tänker jag mig.

Och framtiden är ju alldeles strax här, så det går inte an att vänta längre.

Tjugoårsålderns slöhelger med evighetslånga fikor, följda av totalslapp framför tvn, med en hamburgertallrik, som sedan följdes av partykväll på krog med baljor av vin, och kedjerökning, har ersatts av obligatoriskt vandringståg till träningsfaciliteterna. 

Var helg.

Och under hullet, ovanför gäddhänget kan man ana en växande biceps.

Oh joy!

Min personliga favorit - plankan.

Om det finns ett helvete, har de hittat på den där...

PUCK