Det känns lockande (not!) i december, och efter jul- och nyårshelgernas frosseri.
För att motverka totalkatastrof tillbringar jag all vaken tid (eh, lätt överdrift) på
Gymmet.
"GÖR ni inget annat?" frågar dottern undrande.
Lätt att säga, när man är tjugo och fortfarande besitter ÄMNESOMSÄTTNING.
Och så promenerar jag. Går och går och går.
I mina nya vindbyxor. Och i min nya mössa som sitter åt fint runt örona, liksom trycker fast dem mot skallen, och inte släpper in minsta vindpust.
Vädret är underligt milt.
Men blött. Igår tog stigen bara liksom slut.
Upplöstes i en stor pöl, och jag tvingades att kava genom ett kärr. Det var halvdimmigt, jag var mol allena och det vilade en lätt Hobbit- stämning över nejden. ( Jag som hobbit då. Fast med skor.)
Gick samma promenad senast i augusti.
Det såg väldigt annorlunda ut då.
Det blir en något melankolisk stämning, när grenarna är kala, och trädgårdarna öde.
Vacker prästgård.
Och huset med den blå dörren:)
Här sprang jag alltid, på den tiden, när jag tränade för att kunna springa en mil.
Vilket jag faktiskt lyckades med.
På kvällen tog en väninna och jag ett glas vin tillsammans.
Himlen var svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar