onsdag 27 november 2013

Kära, kära Bridget!

Kära, kära Bridget! Jag hade faktiskt glömt hur mycket jag har saknat dig!

För sjutton år sedan, 1996 kom Bridget Jones Dagbok - en underbar årskrönika i dagboksform över en 30+singeltjej i London, och hennes liv. tankar och upplevelser vad det gäller vikt, dating, karriär, vänner och hur hon finner sin slutliga stora kärlek - Mr Darcy.
(Uppföljaren kom några år senare, och  där fick vi fortsätta att fälja Darcys och Bridgets vidare öden och äventyr.)

Det har gått femton år.
Bridget är nu en 51-årig änka, med två små barn. "Geriatric mum" kallar hon sig.
Till skillnad från när de förra böckerna utspelade sig, finns twitter, sms och all annan social media som inte fanns vid mitten av 90-talet.
Och det passar Bridgets nya pojkvänssök utmärkt, eftersom hon sedan de fem år sedan Mark omkom, blivit en "born again virgin"

Och jag sitter och fnissar igenkännande, så snart jag börjar läsa.
Fieldings dagboksformat med "Calories consumed 3671, calories burned 2, Alcohol units 2 (good), boyfriend 0, prospects of boyfriend 0" får mig att le både igenkännande och medkännande.
För genom hela boken vilar också en sorg, sorgen över att Bridgets liv inte blev som hon hade tänkt.
Det finns också annan problematik runt vännerna och familjen, som gör boken djupare än de två första, tycker jag.

Men scener där Bridget inte kan läsa menyn för att hon inte vill ta fram läsglasögonen när hon är på date med sin 30-åriga toy-boy, eller fastnar i ett träd med sin sjuåring, medan den sura skolläraren står nedanför, eller provar botox, är riktigt roliga.
Och alla birollskaraktärena finns kvar som Jude med nya "fuckwitboyfriends" Tom med ny snyggopojkvän och även Daniel Cleaver, som verkligen lyckas ställa till det för sig.
 Igen.

Vad är läxan hon lär sig denna gång?
Do not text drunk.
Och att livet kan bli bra, även om det inte blir som man tänkt sig.

Igenkänningsfaktor (hög, )sorgligt, allvarsamt och framförallt mycket, mycket roligt.

HOPPAS att Hollywood tar sig an även denna roman, även om troligheten att man tror på en film om en ensam 51-årig kvinna, inte är hysteriskt hög...
Men jag vill se!





PUCK ☼
   





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar