Det är på pricken som det är.
Jag bara kör på och så, pang, en dag kan jag inte knäppa jeansen.
Det smyger sig försåtligt på, och virar in hela kroppen i ett jämnt lager hull...
Och då har det gått lååångt.
Inte ett eller två kilo, utan beklämmande många.
Och med stigande ålder har jag skaffat mig en ämnesomsätting som ligger på sisådär minus fem.
Det räcker med att jag sneglar på en punschrulle, så vips har jag lagt på mig ett kilo.
Om man har en smal makaron som pappa, och en liten söt, rund gnocchi till mor, gissa vems gener man får då?
Jojo.
Det räcker inte med att träna några gånger per vecka längre, och hålla igen lite som förr, det är stenhårt hålligång, och framförallt NO food som gäller.
Och tro mig, jag har provat alla de sätt som står till buds.
Så nu tuggar jag med försiktighet och känner mig sur.
Jag släpar mig till gymmet, där jag cyklar så svetten sprutar. Jag har en månad på mig för att åter kunna komma i och bära bikinin från förra året, och behålla någon sorts värdighet därvid.
Verkar dömt att misslyckas, kanske den med insikt skulle fastslå.
Men jag är en sucker för självbedrägeriets ädla konst.
I min garderob finns kläder mellan storlek 38 och 44....
De är alltså antingen för små, eller för stora.
Inte konstigt att jag måste shoppa nytt oupphörligen.
(Obs- jag vet att man inte ska banta, det funkar ändå inte. I längden)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar