Långsamma datorer, försenade tåg och basgång.

Det finns saker som får mig att implodera av irritation. Saker jag bara inte kan hantera.

Till exempel datorer som jobbar i snigelfart. Som rullar och rullar sin lilla "connecting".

Eller datorer som omständigt laddar ner bilder, som vore de anslutna till ett telefonmodem från 90-talet. 

Jag. Blir. Galen.

Inte för att jag är ensam om det, datorer är ett vida studerat, och omvittnat globalt irritationsmoment. 

De har setts flyga ut genom fönster...

Sedan, och do not get me started, det svenska tågbanesystemet.

Två gånger försökte jag använda tåget mellan Göteborg och Stockholm för att ta mig till möten. 

Två gånger fuckade det upp. Så mycket när jag skulle hem andra gången, att sista anslutande tåg hem, redan gått för en timme sedan. 

Och den korta tid i livet som jag pendlade. Herre gud, jag fick mycket motion när jag med andan i halsen rusade från stationen för att tåget ( återigen) inte kommit in i tid...typ VARJE MORGON. 

Basgång. Från musik. När man ska sova. 

PUCK

Mina sovstreck är som folie

Ni vet man vaknar. Och så har man liksom sovit väldigt länge på nåt veck, så att det har blivit ett märke, på kinden till exempel.

Ett sovstreck.

Det får man gnugga på lite, så det försvinner.

Eller vänta! Det försvinner inte alls!

Nä, det är kvar som en slags hemmagjord ärrtatuering.

Ibland i flera timmar. 

Idag fram till lunch ungefär. 

Ovanför vilar ögonpåsarna. 

"The bags that were his eyes" 

Eller vad Shakespeare skrev.

Vad hände? 

Det finns för mycket hud för ansiktet, som på något mystiskt sätt måste ha krympt. Det borde forskas på detta. 

Å andra sidan finns det för lite senor i benen, när man ska ner för trappan om morgonen.

Stolp, stolp, stolp.

It's a mystery. 

Det finns för mycket överarm. Undertill.

Det är för liten text på ALLA bruksanvisningar i VÄRLDEN.

Samt innehållsförteckningar. 

Squint, squint.

Jag ser ändå ingenting.

Ja.

Så är det. 

PUCK